Och så blev det plötsligt söndag igen...en helt vanlig söndag med många känslor. Det är dags att lämna. Igen. Är i Söderhamn nu. Kommer till Stockholm ikväll. Två världar, ett liv. Mitt liv. Pendlandet sliter i hjärtat, det är jobbigt att ständigt åka ifrån människor jag älskar. Men det händer mycket saker i livet nu, jag hinner inte ha tråkigt....Det är lite som att ständigt åka karusell:

En vanlig dag på jobbet förra året...

  En vanlig dag med mina barn...

Emil, en vanlig dag på stamkrogen...

Lite vanligt lördagsmysgodis i Söderhamn...

Men nu är det alltså dags att packa igen. En helt vanlig packning med nycklar, penna och hjärta.

Så kan det vara en helt vanlig söndag för mej som har karusellskräck och separationsångest.

Vi ses snart!

/Katarina

Musiklivet i Stockholm är otroligt varierande och medryckande. Jag har fått den äran att lyssna på bla det här:

Johan Hansen och RebellRobban får publikens jubel.

Saxofonmannen med sväng och fart.

RebellRobban och Johan Syrén skapar en ny låt!

Glada killar i Björns Trädgård skapade fin stämning med gitarr och flaskor.

  Johan och RebellRobban sprider glädje i Slussens tunnelbana.

  En trubadurs tepåse en regning dag vid Medborgarplatsen...Efter regn kommer mer musik. Efter natt kommer nya ord. Efter tvekan kommer framgången. Det är dags nu. Och det blir sååå mycket bättre.

/Katarina Kaktus Brolin

När jag berättar att jag kommer från Söderhamn, säger många:"jag har nog åkt förbi där" eller "det ligger neråt va?"

Ibland får jag frågan: "Hur är det att bo i Söderhamn?" Ja, hur är det egentligen...Det finns mycket fint och bra. Naturen, skärgården, min familj finns där, nästan alla känner nästan alla. Det finns sånt som är mindre bra. Stor arbetslöshet och att nästan alla känner nästan alla. För allt är ju hur man upplever det själv. Tex skulle jag kunna beskriva Söderhamn så här:

Bilträffar på olika platser. Ett mycket effektiv sätt att ha roligt!

 Barfotastunder. Ingen fotsvett, inga skavsår. Bara frihet.

Bandy!!! Broberg!!! Bäst i test...

Bondekänslan man får när man möter traktorn...

Bryggmingel på Branthäll. Bättre blir det knappast...

Båtlivet...Båt är livet!

   Båtbrasa sista april. Jag har varit på ett par stycken faktiskt...just den här båten var min egen och köptes kontant för fem hundra kronor på systembolaget. Jag skrev en avskedstext under eldandet: "The boat is burning." Den kommer ni att få höra vid ett senare tillfälle.

Bubbel! Bubbel i sin rätta miljö, Friheten.

Det här är några sätt att se på Söderhamn. Det finns många, många fler. Men det tar jag en annan gång. Nu är det dags att göra nåt bra av den här lördagen i Stockholm. Kanske lite bubbel och titta på båtarna vid slussen?
Eller dansa barfota till Brobergslåten?

Bästa lördagen till er alla!

/Kaktus

Plötsligt är det fredag igen och jag sitter i min lilla lägenhet och tänker...förra helgen var det poesi, massvis av poesi och många poeter. Det årliga Poesi På En Dag-arrangemanget. Roliga, trevliga, spännande möten med människor som tänker lite som jag. Tror jag. Hoppas jag.

Jag lyssnade på suveräna texter som lästes upp. Jag läste min text. Jag rappade en egen text med RebellRobban. Allt hände i en sprudlande källarlokal på S:t Eriksgatan.

Ungefär så här såg det ut:

Klotterplanket med ALLA dikter!

Karl-Johan Rahm, jag och RebellRobban. SMILE!

Ivriga händer greppar efter boken som innehåller så många fina ord men också visor.

Karl-Johan Rahm, Peter Palm, jag, RebellRobban. ÄNNU MER SMILE!

Om jag visste hur man länkade skulle jag nu länka till Karl-Johan Ramns blogg, som är grymt bra, men eftersom jag är tekniskt omöjlig så får ni nog googla fram den själva. Jag säger bara: Gört!

Det finns en till stor händelse jag vill dela med mej av: Minneskonsert för Cornelis Vreeswijk i Katarina kyrka 12 nov. (Ja, du läste rätt: KATARINA Kyrka) Det var en upplevelse som fick mej att liksom gapa...ni vet när man utan förvarning bara sitter där med öppen mun och KÄNNER...Hela Katarina kyrkogård lyste tillsammans med de artister som var där: Björn J:son Lind, Marie Nordenmalm, Tommy Körberg, Claes Janson och Nina Ramsby. WOW! Applåder från hjärtat!

 Just ja, jag har en till stor nyhet:

Jag är nu stolt medlem i Stockholms grötsällskap som ingrediensansvarig. En stor ära för mej som förut mest har mikrat havregrynsgröt på kyrkogården...nu blir det livat på grötfronten! 

Men just nu är det fredag och jag sitter i  min lilla lägenhet och tänker...tänker på gröt och poesi, på ljus och ord. Jag tänker på Cecilia Lind som dansade, på Personliga Person vid frukostbordet, på Felicia som försvann.

Och jag tänker på kyrkogårdar. Bara ändå...

/Katarina

Jag går in på ett postkontor och frågar efter inbetalningsavier. Svar: "Det slutade vi med för tio år sen"

Jag ligger efter!

"Va kul att du inte vet vad Twitter är" säger någon till mej och ler.

Jag ligger efter!

"En sån där telefon har min mormor" säger treåringen och pekar på min repiga Nokia.

Jag ligger efter!

Men...

Strax efter den 17 september 2006 sa jag upp lägenheten och började fundera över husvagn. Jag insåg att ekonomin skulle rasa och jag fick rätt.

Jag låg många steg före.

Och idag ska jag lämna in en dikt till Författares bokmaskin senast klockan ett. Det är dags för "Poesi på en dag". Dikten kommer att vara klar exakt när jag knyter skorna i hallen. Inte före, inte efter. Mitt på deadline. Som alltid.

Stressigt? Kanske, men jag ligger i alla fall inte efter...

Lördagskramar till alla!

/Kaktus

"Så ensam, så stark.Vad skulle hon annars kunna vara?

Styrkan var hennes livlina. Ansvaret hennes kall

Ensamheten hennes hemlighet.

Familjen skapade mening. Meningen hade brustit.

Han brukade gå med skjortan slängd över axeln

Snickra lite på lekstugan

Han köpte röd färg och ställde den på hyllan i garaget

Hon minns första barnet. Minns deras första semester.

Minns de första symtomen

Verkligheten tog över för snabbt

Hans skjorta på en galge. Lekstugan färglös.

Hans namn på en overklig sten

Hon drack kaffe vid fönstret varje morgon

Vårdade döda pelargoner. Samlade kraft från barnkramar.

Såg saknaden i den slitna korkmattan

Sorgen städades inte undan med legobitarna

Så stark, så trött. Vad skulle hon annars kunna vara?

Det här blir hennes sista minnen

Varje rynka har en egen historia

Någon rättar till kudden. Droppet kopplas bort.

Hon drack sin sista kopp kaffe igår

Andetagen saktar in. En livslång längtan är över.

Vid fotändan står han, med skjortan slängd över axeln och sträcker ut handen

Hon vänder sig om en sista gång och ser tillbaka på livet

Så stolt, så fri. Vad skulle hon annars kunna vara?"

/Katarina Brolin

(publicerad i "Poesi på en dag 2011")

Från dag ett hösten 1967 till många, många dar senare 2011. Så länge bodde jag i Söderhamn. Det är lite förvirrande att plötsligt bo i en storstad. Det är så många saker som är annorlunda, mycket som är nytt. Det tar lite tid att förstå, lära sej vardagen.

Som tunnelbanan: Att hitta rätt ingång, uppgång, linje. Att stå på rätt sida i rulltrappan. Att ta av sej ryggsäcken så man inte råkar nudda någon. (för sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Att inte äta banan eller prata i telefonen medan man åker. (sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Att inte råka hosta. (sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Sånt tar tid att lära sej.

Men jag lär mej. Jag har faktiskt gjort min första "hoppa på i sista sekunden-grej". Jag rusade uppför rulltrappan (på vänster sida förstås), sprang över perrongen och tog ett skutt in i vagnen medan dörrarna sakta stängdes. Sen satte jag mej och undrade vad sjutton jag höll på med...

Hur som helst, jag har gått omkring och letat hemmakänsla. Jag, Maria Katarina, hittade det här:

Och det här damp ner i brevlådan. Kanske är det Stockholms sätt att säga: VÄLKOMMEN, MARIA KATARINA!

Nu ska jag gå ut och lördagsstrosa på Katarina kyrkogård!

/Maria Katarina

Jag och mitt Brobergshjärta tog en promenad till Zinken igår. En match, en trumma, många flaggor och ännu fler Brobergshjärtan. Glada återseenden. Det är nåt med känslan...att stå där mitt i den gulsvarta värmen och höra trumman, applådera, bua, försöka se bollen. Sjunga med i ramsorna. "För varje andetag älskar vi vårt lag". "Broberg är det bästa laget". "Vi älskar Broberg". Ord som berör. Röster som hörs. Gemenskap. Känsla. Bandyportföljer, halsdukar och glögg. Bandykultur.

Matchen tog slut. Stor besvikelse. Trumman och flaggorna packades ihop. Oglada avsked. "Följ med hem" sa någon. Det skulle varit så enkelt. Att hoppa på bussen i sista sekunden. Men jag promenerade hemåt istället. Eller gjorde jag det?  Vad är hemma? Ettan på Södermalm eller känslan i Söderhamn? Jag vet inte. Men en sak vet jag i alla fall. Ett Brobergshjärta slutar aldrig, aldrig slå. Så är det!

/Katarina "Kaktus" Brolin