Tillbaka på stamkrogen. Jag är på väg uppåt i livet och jag tror det är därför jag trivs så bra här.

På stamkrogen känner jag mig i toppform.  Utsikten skapar insikter. Jag ser längre än vanligt. Hör djupare än förr. Helges traktor är tyst. Stigen till Evert är upptrampad. Klirret från altanmys ekar över åkrarna. Men det börjar barka åt skogen för stamkrogen. Den barrar mer och mer. Myrorna har fest i skinnsoffan. Ett rejält stambyte väntar. Kanske blir det en ombyggnation från krog till grillplats. Vad vet jag. Men en sak vet jag. Här finns mina rötter.

Så är det.

Katarina Kaktus Brolin

Det gäller att se vad man faktiskt klarat, inte bara vad man ännu inte lyckats med. Så nu påminner jag mej. Några av mina mål genom livet: Skriva en bok. Check! Vara med på bokmässan i Göteborg. Check! Spela in en skiva med egna texter. Check! Bo vid Medborgarplatsen minst ett år. Check! Våga stå på scen och framföra egna verk. Check! Börja blogga. Check! 

Ge ut fler böcker, bo i en cirkusvagn och förändra världen är några av de mål som ligger framför mej...men det kommer. Snart. Just nu är det lördag och jag har friheten att skriva så mycket jag vill...och minnas det här:

Ungdomsboken som gavs ut 2009.

Skivan som spelades in 2009.

Bokbord på Söderhamns bibliotek

Alltså: Jag är inte bara mamma, jag är författare också! Bland annat...

Så är det!

/Katarina Kaktus Brolin

Jaha. För två år sen flyttade jag in. Blev nybliven Södermalmsbo i andra hand. Nu måste jag flytta ut.

Dags att packa igen. Plocka ner det som dolt de trasiga tapeterna. Städa bort mina egna spår. Lämna ytorna omärkta. Plocka ner friheten från väggen. Avsluta. Avrunda. Avslöja vad som egentligen är viktigt.

Jag vet lite om februari. Mars är ganska oviss. Våren kommer att göra sig förstådd. Snön smälter smutsigt och snabbt. Det är nu det visar sig. Jag kramar det sista ur kylan. Lägenheten. Södermalm.

Jag har levt i andra hand väldigt länge. Det är dags att börja leva i första hand nu. Jag tar med mig min frihet och går....hem.

/Katarina Kaktus Brolin

Det är inte alltid så enkelt, tycker många. Inte så självklart. Inte så svårt heller, enligt vissa. Livet alltså, hur man vill leva och vara. Det gäller bara att hitta rätt verktyg, sägs det. Rätt verktyg för att utvecklas. Hantera svårigheter. Stå ut med samhället. Hantera dig själv. Är det så? Är det så enkelt att det bara är att fylla verktygslådan med rätt grejer?

Jag har provat en hel del. Bankat med hammare. Knipsat med avbitare. Skruvat med stjärnmejsel. Pennan är mitt favoritverktyg, självklart. Men det finns ett till som är rätt bra att ha. En helt vanlig spade. Viktig. Betydelsefull. Hållbar. Många skottar snö för att lättare komma framåt. Gräver i trädgårdsland för att nåt ska växa. Rensar kattlådan från skit. Jag gräver i hjärtat. Nu och då och då. För att komma framåt. För att växa. För att rensa. Det finns samtalsterapi, piller, KBT, hypnos eller liknande samhällsbaserade försök till att hitta dej själv. Jag köper en spade istället. Och fortsätter använda pennan. Det tycker jag känns självklart.

/Kaktus Brolin 

Julskyltning i Söderhamn. Snart är det dags igen och jag minns hur det var när jag var liten. Snön. Tomten som snarkade i fönstret. Paketlotteriet. Fiskdammen. Och naturligtvis knäckäpplena som såldes av glada människor i vita, lurviga rockar. Jag tyckte det var konstigt att alla hette Lotta, men det var väl bara så. Mamma köpte alltid ett äpple till mej. Ett blankt, sött, segt och gott äpple. En tradition. Ett varmt minne. En gång om året.

2007 flyttade jag in i en lägenhet i ett mycket speciellt hus. Strax före första advent varje år hände nåt magiskt. Hela undervåningen fylldes av glöggflaskor, äppellådor, sirapsflaskor och en massa vita, lurviga rockar. Jag satt i min soffa och hörde slamret, skratten,fotstegen och sorlet. Visste vad som var på gång. Knäckäpplen skapades! När allt tystnat gick jag ner för trappan. Med backstagepass till knäckäpplenas värld tassade jag in i lokalen. Andaktigt. Förmånsfullt. Där stod dom. Hundratals glänsande, stelnande och väntande äpplen i skenet från adventsstakarna och månen. Rad efter rad efter rad. Det var som att upptäcka en hemlighet som gjorde det hela ännu mäktigare. Nostalgin svepte genom många julskyltningsminnen. Att sätta tänderna i ett segt knäckäpple. Att fiska upp en ännu outforskad påse. Att stoppa ner en kall hand i lotteriburken. Att vinna ett paket. Sånt mindes jag medan jag stod ensam bland alla glänsande äpplen, mitt i natten, med mitt osynliga backstagepass. Min egen, unika tradition.

På söndagen kom de och hämtade allt. Kvar blev tomma äppellådor och sirapsflaskor. En glöggfläck på golvet. Snö som sakta smälte ner i mattan. Tystnaden, tomheten och tacksamheten. Magin och jag.

Nu är huset sålt och jag kommer aldrig mer att få bo där. Visst sörjer jag,  men på söndag är jag i Söderhamn och köper ett knäckäpple. Och medan jag äter det ska jag minnas...

Vi ses på julskyltningen!

/Katarina Kina Brolin

Och så blev det plötsligt söndag igen...en helt vanlig söndag med många känslor. Det är dags att lämna. Igen. Är i Söderhamn nu. Kommer till Stockholm ikväll. Två världar, ett liv. Mitt liv. Pendlandet sliter i hjärtat, det är jobbigt att ständigt åka ifrån människor jag älskar. Men det händer mycket saker i livet nu, jag hinner inte ha tråkigt....Det är lite som att ständigt åka karusell:

En vanlig dag på jobbet förra året...

  En vanlig dag med mina barn...

Emil, en vanlig dag på stamkrogen...

Lite vanligt lördagsmysgodis i Söderhamn...

Men nu är det alltså dags att packa igen. En helt vanlig packning med nycklar, penna och hjärta.

Så kan det vara en helt vanlig söndag för mej som har karusellskräck och separationsångest.

Vi ses snart!

/Katarina

Musiklivet i Stockholm är otroligt varierande och medryckande. Jag har fått den äran att lyssna på bla det här:

Johan Hansen och RebellRobban får publikens jubel.

Saxofonmannen med sväng och fart.

RebellRobban och Johan Syrén skapar en ny låt!

Glada killar i Björns Trädgård skapade fin stämning med gitarr och flaskor.

  Johan och RebellRobban sprider glädje i Slussens tunnelbana.

  En trubadurs tepåse en regning dag vid Medborgarplatsen...Efter regn kommer mer musik. Efter natt kommer nya ord. Efter tvekan kommer framgången. Det är dags nu. Och det blir sååå mycket bättre.

/Katarina Kaktus Brolin

Plötsligt är det fredag igen och jag sitter i min lilla lägenhet och tänker...förra helgen var det poesi, massvis av poesi och många poeter. Det årliga Poesi På En Dag-arrangemanget. Roliga, trevliga, spännande möten med människor som tänker lite som jag. Tror jag. Hoppas jag.

Jag lyssnade på suveräna texter som lästes upp. Jag läste min text. Jag rappade en egen text med RebellRobban. Allt hände i en sprudlande källarlokal på S:t Eriksgatan.

Ungefär så här såg det ut:

Klotterplanket med ALLA dikter!

Karl-Johan Rahm, jag och RebellRobban. SMILE!

Ivriga händer greppar efter boken som innehåller så många fina ord men också visor.

Karl-Johan Rahm, Peter Palm, jag, RebellRobban. ÄNNU MER SMILE!

Om jag visste hur man länkade skulle jag nu länka till Karl-Johan Ramns blogg, som är grymt bra, men eftersom jag är tekniskt omöjlig så får ni nog googla fram den själva. Jag säger bara: Gört!

Det finns en till stor händelse jag vill dela med mej av: Minneskonsert för Cornelis Vreeswijk i Katarina kyrka 12 nov. (Ja, du läste rätt: KATARINA Kyrka) Det var en upplevelse som fick mej att liksom gapa...ni vet när man utan förvarning bara sitter där med öppen mun och KÄNNER...Hela Katarina kyrkogård lyste tillsammans med de artister som var där: Björn J:son Lind, Marie Nordenmalm, Tommy Körberg, Claes Janson och Nina Ramsby. WOW! Applåder från hjärtat!

 Just ja, jag har en till stor nyhet:

Jag är nu stolt medlem i Stockholms grötsällskap som ingrediensansvarig. En stor ära för mej som förut mest har mikrat havregrynsgröt på kyrkogården...nu blir det livat på grötfronten! 

Men just nu är det fredag och jag sitter i  min lilla lägenhet och tänker...tänker på gröt och poesi, på ljus och ord. Jag tänker på Cecilia Lind som dansade, på Personliga Person vid frukostbordet, på Felicia som försvann.

Och jag tänker på kyrkogårdar. Bara ändå...

/Katarina