Tillbaka på stamkrogen. Jag är på väg uppåt i livet och jag tror det är därför jag trivs så bra här.

På stamkrogen känner jag mig i toppform.  Utsikten skapar insikter. Jag ser längre än vanligt. Hör djupare än förr. Helges traktor är tyst. Stigen till Evert är upptrampad. Klirret från altanmys ekar över åkrarna. Men det börjar barka åt skogen för stamkrogen. Den barrar mer och mer. Myrorna har fest i skinnsoffan. Ett rejält stambyte väntar. Kanske blir det en ombyggnation från krog till grillplats. Vad vet jag. Men en sak vet jag. Här finns mina rötter.

Så är det.

Katarina Kaktus Brolin

Det gäller att se vad man faktiskt klarat, inte bara vad man ännu inte lyckats med. Så nu påminner jag mej. Några av mina mål genom livet: Skriva en bok. Check! Vara med på bokmässan i Göteborg. Check! Spela in en skiva med egna texter. Check! Bo vid Medborgarplatsen minst ett år. Check! Våga stå på scen och framföra egna verk. Check! Börja blogga. Check! 

Ge ut fler böcker, bo i en cirkusvagn och förändra världen är några av de mål som ligger framför mej...men det kommer. Snart. Just nu är det lördag och jag har friheten att skriva så mycket jag vill...och minnas det här:

Ungdomsboken som gavs ut 2009.

Skivan som spelades in 2009.

Bokbord på Söderhamns bibliotek

Alltså: Jag är inte bara mamma, jag är författare också! Bland annat...

Så är det!

/Katarina Kaktus Brolin

Jaha. För två år sen flyttade jag in. Blev nybliven Södermalmsbo i andra hand. Nu måste jag flytta ut.

Dags att packa igen. Plocka ner det som dolt de trasiga tapeterna. Städa bort mina egna spår. Lämna ytorna omärkta. Plocka ner friheten från väggen. Avsluta. Avrunda. Avslöja vad som egentligen är viktigt.

Jag vet lite om februari. Mars är ganska oviss. Våren kommer att göra sig förstådd. Snön smälter smutsigt och snabbt. Det är nu det visar sig. Jag kramar det sista ur kylan. Lägenheten. Södermalm.

Jag har levt i andra hand väldigt länge. Det är dags att börja leva i första hand nu. Jag tar med mig min frihet och går....hem.

/Katarina Kaktus Brolin

Nyss och tjugotvå år sedan. Min dotter Sofie, ny i världen och ska snart uppleva sin allra första jul:

Nyss och tjugo år sedan. Min son Emil, ny i världen och är mitt i sin allra första sommar:

Det känns verkligen som nyss, bilderna från deras första tid i livet. Jag har inte fatttat att dom faktiskt är vuxna nu. Första stegen, första ordet, första tanden. Allt känns som nyss.

Hur kommer livet att bli för mina barn? Sånt funderade jag på ibland. Idag tänker jag ofta på hur det blev. Allt som hände. Hur oändligt tacksam jag är att vi tog oss igenom det svåraste och värsta. Tacksam för det vi har. Att vi snart ska få fira ännu en jul tillsammans. Sånt som kan verka självklart. Sånt som vi slutade ta för givet april 1999 när beskedet kom. Emil hade cancer.

Allt rasade. Allt förändrades. Tiden också. En enda dag på sjukhuset kändes som veckor. En vecka hemma gick för fort. Det var overkligt svårt. Efteråt, när behandlingen var över, kom reaktionerna ikapp. Enorma, tunga efterdyningar av svåra känslor. Kanske var det chocken som sakta släppte. Kanske var det nödvändigt.

Och på nåt sätt fortsatte livet. Emil åkte på kontroll efter kontroll. Återfallsrisken var tuff att hantera. Nya jobbigheter hände. Mobbing. Sofie fick inte hjälp från skolan. Hon blev ifrågasatt. Hon fick ingen hjälp från Bup. Hon blev ifrågasatt.

Så småningom skaffade vi en hundvalp. Han hjälpte mer än barn- och ungdomspsykiatrin i tre kommuner. Ja, jag tänker ofta på hur det blev...

Nu längtar jag. Om fem dagar ska jag åka och träffa mina barn igen. Jag har inte träffat dom på tre veckor. Det känns som länge, länge sedan.

"Nu kan jag drömma igen" sa Sofie när allt sakta börjat vända.

"Jag vill bara fira jul med min familj" svarade Emil när en tant frågade vad han önskade i julklapp. Då var han 7 eller 8 år.

Jag önskar alla en fin gemenskap i jul och alla andra dagar!

/Katarina Brolin

Min älskade syster Anna en sista aprildag för några, nej många år sen. Jag minns den här stunden så tydligt. Jag och min syster vid brasan. Familjen. Grannarna. Våren. Det känns som nyss. Men mycket har hänt. Jag flyttade hemifrån. Vår lillasyster Sara föddes. Mina systrar blev mostrar när dom var fyra och åtta år.

Och nu: Anna har blivit mamma! Jag har blivit moster för första gången! 45 år och nybliven  moster. Det här är några av livets finaste känslor och jag känner så mycket nu...

Och innan nästa vårbrasa tänds så är det Saras tur att bli mamma. Men jag tycker inte det var länge sen hon sprang omkring på vår gräsmatta med sitt nästan tandlösa leende:

Ok, jag inser att ni är stora nu. Men för mej är ni alltid en gnutta små ändå.

Jag älskar er!

/ Kina, stolt och tacksam storasyster och moster!

Efter många vägar av mörker

fann jag en väg av ljus

Jag mötte en leende flicka

med flätor och småblommig blus

Säg mig, var har jag hamnat

Det känns som jag vart här förut

Det är hemvägen, svarade flickan

Du hittade hem till slut

/Kina Brolin

Det är inte alltid så enkelt, tycker många. Inte så självklart. Inte så svårt heller, enligt vissa. Livet alltså, hur man vill leva och vara. Det gäller bara att hitta rätt verktyg, sägs det. Rätt verktyg för att utvecklas. Hantera svårigheter. Stå ut med samhället. Hantera dig själv. Är det så? Är det så enkelt att det bara är att fylla verktygslådan med rätt grejer?

Jag har provat en hel del. Bankat med hammare. Knipsat med avbitare. Skruvat med stjärnmejsel. Pennan är mitt favoritverktyg, självklart. Men det finns ett till som är rätt bra att ha. En helt vanlig spade. Viktig. Betydelsefull. Hållbar. Många skottar snö för att lättare komma framåt. Gräver i trädgårdsland för att nåt ska växa. Rensar kattlådan från skit. Jag gräver i hjärtat. Nu och då och då. För att komma framåt. För att växa. För att rensa. Det finns samtalsterapi, piller, KBT, hypnos eller liknande samhällsbaserade försök till att hitta dej själv. Jag köper en spade istället. Och fortsätter använda pennan. Det tycker jag känns självklart.

/Kaktus Brolin 

Julskyltning i Söderhamn. Snart är det dags igen och jag minns hur det var när jag var liten. Snön. Tomten som snarkade i fönstret. Paketlotteriet. Fiskdammen. Och naturligtvis knäckäpplena som såldes av glada människor i vita, lurviga rockar. Jag tyckte det var konstigt att alla hette Lotta, men det var väl bara så. Mamma köpte alltid ett äpple till mej. Ett blankt, sött, segt och gott äpple. En tradition. Ett varmt minne. En gång om året.

2007 flyttade jag in i en lägenhet i ett mycket speciellt hus. Strax före första advent varje år hände nåt magiskt. Hela undervåningen fylldes av glöggflaskor, äppellådor, sirapsflaskor och en massa vita, lurviga rockar. Jag satt i min soffa och hörde slamret, skratten,fotstegen och sorlet. Visste vad som var på gång. Knäckäpplen skapades! När allt tystnat gick jag ner för trappan. Med backstagepass till knäckäpplenas värld tassade jag in i lokalen. Andaktigt. Förmånsfullt. Där stod dom. Hundratals glänsande, stelnande och väntande äpplen i skenet från adventsstakarna och månen. Rad efter rad efter rad. Det var som att upptäcka en hemlighet som gjorde det hela ännu mäktigare. Nostalgin svepte genom många julskyltningsminnen. Att sätta tänderna i ett segt knäckäpple. Att fiska upp en ännu outforskad påse. Att stoppa ner en kall hand i lotteriburken. Att vinna ett paket. Sånt mindes jag medan jag stod ensam bland alla glänsande äpplen, mitt i natten, med mitt osynliga backstagepass. Min egen, unika tradition.

På söndagen kom de och hämtade allt. Kvar blev tomma äppellådor och sirapsflaskor. En glöggfläck på golvet. Snö som sakta smälte ner i mattan. Tystnaden, tomheten och tacksamheten. Magin och jag.

Nu är huset sålt och jag kommer aldrig mer att få bo där. Visst sörjer jag,  men på söndag är jag i Söderhamn och köper ett knäckäpple. Och medan jag äter det ska jag minnas...

Vi ses på julskyltningen!

/Katarina Kina Brolin