"Nu är det en liten bit höst, blandat med sommar"

"Grenar trillar ner ibland"

"Året går runt och hösten kommer igen"

/Katarina

Träffade familjen när jag var i Söderhamn förra helgen. En speciell känsla. En speciell familj. Älskar er!

Bästa Tim! Han äter inte längre skor men grisöron är fortfarande en favorit.

Emil kockar och Sofie underhåller på sitt sätt. Som det brukar vara!

Emil och Johanna. Som det ska vara.  

Morgontrött son en lördag eftermiddag.

Avslappnad dotter tar en helt vanlig skottkärrspaus med Tim.

Vi tog en biltur med nära vänner också. Men här lämnade vi Tim hemma. För visst nämnde jag att grisöron är hans favorit?

Saknar er grymt mycke!

/Katarina

Förra helgen: En vilande stamkrog med väderbiten inredning. Lite kallt på stegen. Varmt i hjärtat. Tomt i postlådan. Tystnad bland träden och snö på marken. Händelser. Upplevelser. Sånt som sätter spår...

...som en paus i skottkärran...

...som ett möte med kreativiteten vid havet...

...som vissa kramar...

...och som för mycket snö på en gång.

Ja, allt sånt sätter spår. Det är bra. I morron är det fredag igen. Det är mycket bra. Snart ska jag skriva mer poesi. Kanske i en skottkärra eller vid havet. Det skulle vara jättebra!

                                         /Katarina

Snart åker jag och gör ett besök på stamkrogen igen. Jag åker ca 16. 24,eller runt halv fem för att vara exakt. Snabbtåg. Inga byten. Sittplats. Ingen trängsel. Ett fönster. Snabbglimtar av hus, stationer och människor. Jag hinner se mycket genom tågfönster.

En gång såg jag två killar som drack öl  i en skottkärra utanför ett halvmålat hus. Jag tänker på det ibland, hur dom låg i den där skottkärran medan huset väntade på färg. Den där pausen som gör att man snart orkar lite till. Pausen som ofta är så svårt att hinna unna sej. På snabbtåget hinner jag det. På stamkrogen gör jag det också. Där uppe bland trädtopparna andas jag annorlunda än jag gör på tunnelbanan klockan fem en eftermiddag. Igår fick jag inte ens plats på gröna linjen, så jag gick därifrån.

Men jag har hittat ställen och tillfällen där jag kan andas annorlunda här också. Vitabergsparken. Djurgårdsfärjan i september. Cornelisafton. Fredagar. 

Nu ska jag pallra mej iväg mot jobbet på Lidingö. Sen åker jag och tar en paus i skottkärran.

Fredagsmysig dag till er alla!

Nästan som att åka en sprucken båt, mellan svarta vågor som skymmer

den fylls av minnen och glömda förlåt, fylls mycket mer än den rymmer

Nästan som att dras mot havets bott, medan badringar tappar sin luft

att glömma alla de nallar man fått, att glömma alla förnuft

Nästa som att veta att ytan finns, men inte att solen kan lysa

veta att mörkret är allt man minns, och att allt man kan är att frysa

Nästa som att simma med korta tag, uppåt och skymta en strimma

närma sig sakta mot nån slags jag, se små konturer i dimma

Som att förtöja en sliten båt, fast man aldrig förr slagit en knut

att vada mot stranden och bli lite våt, att se mycket mer än förut

Katarina Brolin

(skriven 2006)

Utsiktens förskola på Lidingö. Naturen överallt. Jag lär mej nåt nytt varje dag.

    "Hjärtan är inte gula men de kan vara svarta"

"Allemansrätten...det är jättemycket god mat"

"När det första lövet blir gult fyller jag år"  

Som sagt: Jag lär mej nåt nytt varje dag!

/Katarina

Ännu en vanlig måndag. Jag har matat en trähäst med löv idag. Missat en buss och hunnit med en annan. Jag har pratat med hönsen utan att få svar. Tappat bort en sång och hittat den igen. Jag har lyssnat på skratt och torkat tårar. Sett en skatt gömmas under en lövhög.

Och jag har lekt en lek om tiden. Ett steg framåt för varje klockslag. Vissa hann före fast alla tog lika många steg. Ibland blev vi jagade av tiden, ibland blev vi fångade. Det var roligt. Det var ju bara en lek....

Så kan livet vara en vanlig måndag.

...ja, ibland blir man påmind om att det faktiskt händer nåt nytt då och då...

...om att avstånd kan försvåra kommunikationen...

... om att våga säga JA till det man vill...

...om att man faktiskt orkar...

...och idag upplevde jag det här:

Ett initiativ för att belysa problematiken kring hemlösheten. Gemenskap, engagemang, musik och värme fyllde Björns trädgård idag. Leran var hal men ingen halkade. Regnet föll men ingen blev för blöt. Många gav och alla fick. En söndag att spara för alltid.

Ja, ibland blir man påmind fast man vet och aldrig glömmer:

Så är det!