Direktlänk till inlägg 3 november 2012
Jag och mitt Brobergshjärta tog en promenad till Zinken igår. En match, en trumma, många flaggor och ännu fler Brobergshjärtan. Glada återseenden. Det är nåt med känslan...att stå där mitt i den gulsvarta värmen och höra trumman, applådera, bua, försöka se bollen. Sjunga med i ramsorna. "För varje andetag älskar vi vårt lag". "Broberg är det bästa laget". "Vi älskar Broberg". Ord som berör. Röster som hörs. Gemenskap. Känsla. Bandyportföljer, halsdukar och glögg. Bandykultur.
Matchen tog slut. Stor besvikelse. Trumman och flaggorna packades ihop. Oglada avsked. "Följ med hem" sa någon. Det skulle varit så enkelt. Att hoppa på bussen i sista sekunden. Men jag promenerade hemåt istället. Eller gjorde jag det? Vad är hemma? Ettan på Södermalm eller känslan i Söderhamn? Jag vet inte. Men en sak vet jag i alla fall. Ett Brobergshjärta slutar aldrig, aldrig slå. Så är det!
/Katarina "Kaktus" Brolin
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 | 11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 | 17 | 18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 | |||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 | |||||
|