Julskyltning i Söderhamn. Snart är det dags igen och jag minns hur det var när jag var liten. Snön. Tomten som snarkade i fönstret. Paketlotteriet. Fiskdammen. Och naturligtvis knäckäpplena som såldes av glada människor i vita, lurviga rockar. Jag tyckte det var konstigt att alla hette Lotta, men det var väl bara så. Mamma köpte alltid ett äpple till mej. Ett blankt, sött, segt och gott äpple. En tradition. Ett varmt minne. En gång om året.

2007 flyttade jag in i en lägenhet i ett mycket speciellt hus. Strax före första advent varje år hände nåt magiskt. Hela undervåningen fylldes av glöggflaskor, äppellådor, sirapsflaskor och en massa vita, lurviga rockar. Jag satt i min soffa och hörde slamret, skratten,fotstegen och sorlet. Visste vad som var på gång. Knäckäpplen skapades! När allt tystnat gick jag ner för trappan. Med backstagepass till knäckäpplenas värld tassade jag in i lokalen. Andaktigt. Förmånsfullt. Där stod dom. Hundratals glänsande, stelnande och väntande äpplen i skenet från adventsstakarna och månen. Rad efter rad efter rad. Det var som att upptäcka en hemlighet som gjorde det hela ännu mäktigare. Nostalgin svepte genom många julskyltningsminnen. Att sätta tänderna i ett segt knäckäpple. Att fiska upp en ännu outforskad påse. Att stoppa ner en kall hand i lotteriburken. Att vinna ett paket. Sånt mindes jag medan jag stod ensam bland alla glänsande äpplen, mitt i natten, med mitt osynliga backstagepass. Min egen, unika tradition.

På söndagen kom de och hämtade allt. Kvar blev tomma äppellådor och sirapsflaskor. En glöggfläck på golvet. Snö som sakta smälte ner i mattan. Tystnaden, tomheten och tacksamheten. Magin och jag.

Nu är huset sålt och jag kommer aldrig mer att få bo där. Visst sörjer jag,  men på söndag är jag i Söderhamn och köper ett knäckäpple. Och medan jag äter det ska jag minnas...

Vi ses på julskyltningen!

/Katarina Kina Brolin