"Så ensam, så stark.Vad skulle hon annars kunna vara?

Styrkan var hennes livlina. Ansvaret hennes kall

Ensamheten hennes hemlighet.

Familjen skapade mening. Meningen hade brustit.

Han brukade gå med skjortan slängd över axeln

Snickra lite på lekstugan

Han köpte röd färg och ställde den på hyllan i garaget

Hon minns första barnet. Minns deras första semester.

Minns de första symtomen

Verkligheten tog över för snabbt

Hans skjorta på en galge. Lekstugan färglös.

Hans namn på en overklig sten

Hon drack kaffe vid fönstret varje morgon

Vårdade döda pelargoner. Samlade kraft från barnkramar.

Såg saknaden i den slitna korkmattan

Sorgen städades inte undan med legobitarna

Så stark, så trött. Vad skulle hon annars kunna vara?

Det här blir hennes sista minnen

Varje rynka har en egen historia

Någon rättar till kudden. Droppet kopplas bort.

Hon drack sin sista kopp kaffe igår

Andetagen saktar in. En livslång längtan är över.

Vid fotändan står han, med skjortan slängd över axeln och sträcker ut handen

Hon vänder sig om en sista gång och ser tillbaka på livet

Så stolt, så fri. Vad skulle hon annars kunna vara?"

/Katarina Brolin

(publicerad i "Poesi på en dag 2011")

Från dag ett hösten 1967 till många, många dar senare 2011. Så länge bodde jag i Söderhamn. Det är lite förvirrande att plötsligt bo i en storstad. Det är så många saker som är annorlunda, mycket som är nytt. Det tar lite tid att förstå, lära sej vardagen.

Som tunnelbanan: Att hitta rätt ingång, uppgång, linje. Att stå på rätt sida i rulltrappan. Att ta av sej ryggsäcken så man inte råkar nudda någon. (för sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Att inte äta banan eller prata i telefonen medan man åker. (sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Att inte råka hosta. (sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Sånt tar tid att lära sej.

Men jag lär mej. Jag har faktiskt gjort min första "hoppa på i sista sekunden-grej". Jag rusade uppför rulltrappan (på vänster sida förstås), sprang över perrongen och tog ett skutt in i vagnen medan dörrarna sakta stängdes. Sen satte jag mej och undrade vad sjutton jag höll på med...

Hur som helst, jag har gått omkring och letat hemmakänsla. Jag, Maria Katarina, hittade det här:

Och det här damp ner i brevlådan. Kanske är det Stockholms sätt att säga: VÄLKOMMEN, MARIA KATARINA!

Nu ska jag gå ut och lördagsstrosa på Katarina kyrkogård!

/Maria Katarina

Jag och mitt Brobergshjärta tog en promenad till Zinken igår. En match, en trumma, många flaggor och ännu fler Brobergshjärtan. Glada återseenden. Det är nåt med känslan...att stå där mitt i den gulsvarta värmen och höra trumman, applådera, bua, försöka se bollen. Sjunga med i ramsorna. "För varje andetag älskar vi vårt lag". "Broberg är det bästa laget". "Vi älskar Broberg". Ord som berör. Röster som hörs. Gemenskap. Känsla. Bandyportföljer, halsdukar och glögg. Bandykultur.

Matchen tog slut. Stor besvikelse. Trumman och flaggorna packades ihop. Oglada avsked. "Följ med hem" sa någon. Det skulle varit så enkelt. Att hoppa på bussen i sista sekunden. Men jag promenerade hemåt istället. Eller gjorde jag det?  Vad är hemma? Ettan på Södermalm eller känslan i Söderhamn? Jag vet inte. Men en sak vet jag i alla fall. Ett Brobergshjärta slutar aldrig, aldrig slå. Så är det!

/Katarina "Kaktus" Brolin