Jag går in på ett postkontor och frågar efter inbetalningsavier. Svar: "Det slutade vi med för tio år sen"

Jag ligger efter!

"Va kul att du inte vet vad Twitter är" säger någon till mej och ler.

Jag ligger efter!

"En sån där telefon har min mormor" säger treåringen och pekar på min repiga Nokia.

Jag ligger efter!

Men...

Strax efter den 17 september 2006 sa jag upp lägenheten och började fundera över husvagn. Jag insåg att ekonomin skulle rasa och jag fick rätt.

Jag låg många steg före.

Och idag ska jag lämna in en dikt till Författares bokmaskin senast klockan ett. Det är dags för "Poesi på en dag". Dikten kommer att vara klar exakt när jag knyter skorna i hallen. Inte före, inte efter. Mitt på deadline. Som alltid.

Stressigt? Kanske, men jag ligger i alla fall inte efter...

Lördagskramar till alla!

/Kaktus

Från dag ett hösten 1967 till många, många dar senare 2011. Så länge bodde jag i Söderhamn. Det är lite förvirrande att plötsligt bo i en storstad. Det är så många saker som är annorlunda, mycket som är nytt. Det tar lite tid att förstå, lära sej vardagen.

Som tunnelbanan: Att hitta rätt ingång, uppgång, linje. Att stå på rätt sida i rulltrappan. Att ta av sej ryggsäcken så man inte råkar nudda någon. (för sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Att inte äta banan eller prata i telefonen medan man åker. (sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Att inte råka hosta. (sånt skapar irritation och arga insändare i tidningen). Sånt tar tid att lära sej.

Men jag lär mej. Jag har faktiskt gjort min första "hoppa på i sista sekunden-grej". Jag rusade uppför rulltrappan (på vänster sida förstås), sprang över perrongen och tog ett skutt in i vagnen medan dörrarna sakta stängdes. Sen satte jag mej och undrade vad sjutton jag höll på med...

Hur som helst, jag har gått omkring och letat hemmakänsla. Jag, Maria Katarina, hittade det här:

Och det här damp ner i brevlådan. Kanske är det Stockholms sätt att säga: VÄLKOMMEN, MARIA KATARINA!

Nu ska jag gå ut och lördagsstrosa på Katarina kyrkogård!

/Maria Katarina

Jag och mitt Brobergshjärta tog en promenad till Zinken igår. En match, en trumma, många flaggor och ännu fler Brobergshjärtan. Glada återseenden. Det är nåt med känslan...att stå där mitt i den gulsvarta värmen och höra trumman, applådera, bua, försöka se bollen. Sjunga med i ramsorna. "För varje andetag älskar vi vårt lag". "Broberg är det bästa laget". "Vi älskar Broberg". Ord som berör. Röster som hörs. Gemenskap. Känsla. Bandyportföljer, halsdukar och glögg. Bandykultur.

Matchen tog slut. Stor besvikelse. Trumman och flaggorna packades ihop. Oglada avsked. "Följ med hem" sa någon. Det skulle varit så enkelt. Att hoppa på bussen i sista sekunden. Men jag promenerade hemåt istället. Eller gjorde jag det?  Vad är hemma? Ettan på Södermalm eller känslan i Söderhamn? Jag vet inte. Men en sak vet jag i alla fall. Ett Brobergshjärta slutar aldrig, aldrig slå. Så är det!

/Katarina "Kaktus" Brolin

Förra helgen: En vilande stamkrog med väderbiten inredning. Lite kallt på stegen. Varmt i hjärtat. Tomt i postlådan. Tystnad bland träden och snö på marken. Händelser. Upplevelser. Sånt som sätter spår...

...som en paus i skottkärran...

...som ett möte med kreativiteten vid havet...

...som vissa kramar...

...och som för mycket snö på en gång.

Ja, allt sånt sätter spår. Det är bra. I morron är det fredag igen. Det är mycket bra. Snart ska jag skriva mer poesi. Kanske i en skottkärra eller vid havet. Det skulle vara jättebra!

                                         /Katarina

Snart åker jag och gör ett besök på stamkrogen igen. Jag åker ca 16. 24,eller runt halv fem för att vara exakt. Snabbtåg. Inga byten. Sittplats. Ingen trängsel. Ett fönster. Snabbglimtar av hus, stationer och människor. Jag hinner se mycket genom tågfönster.

En gång såg jag två killar som drack öl  i en skottkärra utanför ett halvmålat hus. Jag tänker på det ibland, hur dom låg i den där skottkärran medan huset väntade på färg. Den där pausen som gör att man snart orkar lite till. Pausen som ofta är så svårt att hinna unna sej. På snabbtåget hinner jag det. På stamkrogen gör jag det också. Där uppe bland trädtopparna andas jag annorlunda än jag gör på tunnelbanan klockan fem en eftermiddag. Igår fick jag inte ens plats på gröna linjen, så jag gick därifrån.

Men jag har hittat ställen och tillfällen där jag kan andas annorlunda här också. Vitabergsparken. Djurgårdsfärjan i september. Cornelisafton. Fredagar. 

Nu ska jag pallra mej iväg mot jobbet på Lidingö. Sen åker jag och tar en paus i skottkärran.

Fredagsmysig dag till er alla!

Ännu en vanlig måndag. Jag har matat en trähäst med löv idag. Missat en buss och hunnit med en annan. Jag har pratat med hönsen utan att få svar. Tappat bort en sång och hittat den igen. Jag har lyssnat på skratt och torkat tårar. Sett en skatt gömmas under en lövhög.

Och jag har lekt en lek om tiden. Ett steg framåt för varje klockslag. Vissa hann före fast alla tog lika många steg. Ibland blev vi jagade av tiden, ibland blev vi fångade. Det var roligt. Det var ju bara en lek....

Så kan livet vara en vanlig måndag.

...ja, ibland blir man påmind om att det faktiskt händer nåt nytt då och då...

...om att avstånd kan försvåra kommunikationen...

... om att våga säga JA till det man vill...

...om att man faktiskt orkar...

...och idag upplevde jag det här:

Ett initiativ för att belysa problematiken kring hemlösheten. Gemenskap, engagemang, musik och värme fyllde Björns trädgård idag. Leran var hal men ingen halkade. Regnet föll men ingen blev för blöt. Många gav och alla fick. En söndag att spara för alltid.

Ja, ibland blir man påmind fast man vet och aldrig glömmer:

Så är det!

Från en glesbefolkad stamkrog till trängselskatt.

Från luftiga gågatan till Drottninggatan.

Från rivna hyreshus till bostadskö.

Från stämpelkort till jobb.

Från litet till stort.

Efter mer än 40 år i  Södehamn försöker jag förstå hur det är att bo i Stockholm. Sånt som jag bara läst om, hört om.

En andrahandslägenhet på Söder.

Det har jag nu.

Åka tunnelbana till jobbet. Springa i rulltrapporna. Ta en promenad till Mosebacke. 

Sånt gör jag nu.

Jag har blivit erbjuden fast anställning. Sånt som jag bara läst om, hört om.

Här finns många möjligheter och mycket att göra. I Söderhamn finns de människor jag älskar mest. 

Avståndet påverkar närheten. Tiden fungerar annorlunda. Jag köper tågbiljetter för kramarnas skull. Sånt som jag bara läst om, hört om...

/Katarina

(En regnig lördag på Söder och jag ska skriva på nästa bok, nästa dikt, nästa låttext, nästa blogginlägg.)

Livet är förändring!